Läkaren

”Är du deprimerad – gå ut och vandra i naturen! Lider du av ensamhet – skaffa dig en hund! Är du orolig – lyssna på musik!”

Efter att 18 år gammal ha avlagt en medicinsk grundexamen i Uppsala reste Axel Munthe 1876 till Menton på Franska Rivieran för att kurera sina dåliga lungor. Han studerade sedan medicin vid universitetet i Montpellier. 1880 disputerade han i Paris med en avhandling om ”livmodersblödningar efter förlossning”. Under 1880-talet var han verksam som läkare i Paris. 1884 reste han till Neapel för att hjälpa de drabbade under koleraepidemin. För sina insatser under jordbävningen på Ischia och tyfusepidemin på Capri 1881 tilldelades han den italienska Kronoorden.

1890 öppnade Munthe en privatpraktik vid Spanska Trappan i Rom som snart blev känd över hela världen. Trots att han i grunden var gynekolog arbetade han som allmänläkare. Han hade en enastående förmåga att ”läsa” sina patienter och att suggerera dem till självhjälp. Munthes inriktning på psykologi och psykosomatik gjorde honom till en pionjär inom läkekonsten. Han var också en tidig anhängare av dödshjälp. Under första världskriget arbetade han vid fronten och hjälpte, med sin morfinspruta, många soldater till en lindrigare död. Han visade  stort mod under tider av Kris och Krig!
Till Munthes patienter hörde dåtidens överklass och aristokrati, men också de fattiga i Paris, Rom, Neapel och på Capri. Munthe såg sitt yrke som ett ”heligt kall” och han skrev inte ut räkningar. Av befolkningen på Capri tog han aldrig betalt, men av sina rika patienter fick han mer än han någonsin kunde begära och kom därmed att tjäna stora pengar på sin läkarpraktik.

År 1893 blev Axel Munthe läkare till Sverige-Norges kronprinsessa Victoria, som led av klent bröst och klena nerver. Då Munthe 1901 lämnade sin läkarpraktik i Rom och flyttade till Capri för gott, följde Victoria efter. Relationen mellan Munthe och Victoria – som blev Sveriges drottning 1907 – var mycket förtrolig och varade i 37 år, till drottningens död 1930.

”Läkarna borde ha rätt att ta från sina rika patienter vad de behövde för sina fattiga patienter och för sig själva, men de skulle varken räkna sina besök eller skriva räkningar.”

”Jag var ej en skicklig läkare, mina studier har varit för hastiga, min sjukhusutbildning har varit för kort , men det råder ej det ringaste tvivel om att jag hade en stor framgång som läkare. Vad är hemligheten med framgång? Att inge förtroende.”

Lämna ett svar